Jag gör ju saker, men...

jag hinner inte skriva här! Jag tror att det är så för många som har en blogg, att i vissa perioder så hinner man bara inte.

Jag själv kommer i alla fall högt upp på prio-listan, familjen hamnar också högt upp, men bloggen och andra aktiviteter hamnar ganska långt ner. Jag måste ha ledigt några eftermiddagar/kväller i veckan plus helgen, och kan jag inte få det, så måste jag byta med andra dagar eller tillfällen, och då finns det saker, som måste stryka på foten, ex. stickcafé, som är så kul eller föreläsningar, som alltid kommer på fel dag.

Det finns ett ord, som jag har börjat gilla, skrota. Det är vad jag ofta gör. Skrota kan också översättas med återhämtning, jag tussar runt och gör absolut ingenting, i alla fall ingenting som jag måste. Om jag känner för det, så kan jag sitta en hel dag framför datorn och bara surfa runt, jag kan sitta i soffan och sticka, jag kan sova både formiddags- och eftermiddagsvila, om jag känner för det och utan att tycka att tiden är spillt.

Bara att boka av om man kan!

Det löser sig, har jag fått lära mig, ännu en gång, ta det lugnt, boka av, vila och få mera sömn. Vissa saker går ju så klart inte att boka av, men mycket. Sedan får jag börja delegere bort igen. Det är underligt det där med stress, hur snabbt man faller tillbaka i gamla mönster, tar på sig saker. Det som är positivt är att jag nu ser mönstren, ibland vill jag inte det och kör på, får huvudvärk, måste lägga mig helt en dag. Funderar på om det var värt det? Kommer fram till att det var det inte, men man triller ju dit ändå i alla fall efter ett tag.

Kan man kalla sig för återfallsförbrytare i stress vid dessa tillfällen? Jag har hört om många, som triller dit igen, blir sjuka en gång till och ännu en gång ibland. Det vil inte jag, jag vill fortsätta i riktningen mot att kunna hantera mitt liv och dess vedermöder på ett ostressat sätt.

På fredag kväll är det auktion i syföreningen, så jag måste fästa en massa tråder innan dess på sockor, som ska säljas till förmån för behövande. Jag har även lovat att lämna sockor på en annan auktion till den 6/12, så det finns att göra, men det är roliga sysslor. Annars håller jag på med flera par sockor, en sjal och ett par lovikka vantar, får se var det hamnar till slut. Vantarna går nog till Dottern, som även tycker att hon behöver ännu en halstub innan vintern kommer.

Varför består livet av så mycket, så det knappt hinns med?

Ibland undrar jag varför det finns så mycket i livet att jag knappt hinner njuta av det. Tvättmaskinen går sönder helt oväntat, samtidigt som vi måste bestämma oss för vilken bilförsäkring vi ska ha och vilken TV en av barnen kunde behöva. Mitt i detta får jag veta att antivirusprogrammet går ut om 11 dagar på en av datorerna, samtidigt som vi funderar över varför det ska ta 6 månader att läsa in skolböcker i daisyformat till Sonen i vår digitala värld?

Allt blir helt obegripligt och kommer oftast samtidigt och jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Hur kommer det sig att är så? Har alla andra människor i Sverige eller världen det också på det viset eller är de lyckligt förskonade?

Under tiden jag "roar" mig med att läsa om olika neuropsykiatriska test, som skolan kan skicka remiss på för sina elever, och vilket resultat de kan ge, funderar jag på hur mycket en människa kan eller ska klara av. Droppen kanske blir när de inte har alla mediciner hemma på närmsta apotek, det är då utbrottet kommer. Och för receptarien var det helt obefogat och onödigt, men hon visste ju inte, vad man var tvungen att tänka på i vanliga fall.