Säg den glädje som varar.........

Som ni kanske har läst här på bloggen, ringde jag i början på veckan för att fråga, när diket för fjärrvärmen skulle läggas igen. Vi skulle prioriteras, fick jag då veta. Döm om min förvåning när en lastbil dyker upp före åtta på morgonen en fredag! Det hörs väldigt väl, eftersom fönsterna alltid skallrar som om himmelen ska rämna. Yes, tänkte jag, det finns någon, som har hört min bön, nu ska det bli av, jättebra. Men lastbilen backar på gatan. Well, well tänker jag, man börjar kanske i början på gatan, och sedan kommer de till mig och mitt dike. När det blir lunch, och de fortfarande jobbar längre upp på gatan, vet jag, vad klockan är slagen. Det blir ingenting på min tomt innan helgen! Markjobbarna tar nämligen ingen lunch på fredagar och går hem tidigt. Det lärde jag mig, när de grävde för fjärrvärmen i höstas.

Jag är arg, men det har jag inget för. Så i stället går jag ut och "dokumenterar" diket i vårsolen och blir så mycket gladare, när jag får se min stenar. Stora Kärleken har med möda och besvär släpat de största på snöslodan över på säker plats. Jag har ju trots allt fått mycket utav diket, både små och stora stenar som jag älskar och ska göra något med! Fråga mig inte vad, men med tiden kommer väl mina idéer. Och jag ska fota det sedan.

Något som gjorde mig ännu gladare var julrosen vid ytterdörren. Efter att ha städat trädgården här i veckan, tagit bort alla gamla löv och grenar, så har mina julrosor tittat fram. Jag har flera julrosor i olika färger, men denna var mest utslagen, så kan jag väl stå ut med mitt dike tills på måndag!