torsdag 10 november 2011

Varför består livet av så mycket, så det knappt hinns med?

Ibland undrar jag varför det finns så mycket i livet att jag knappt hinner njuta av det. Tvättmaskinen går sönder helt oväntat, samtidigt som vi måste bestämma oss för vilken bilförsäkring vi ska ha och vilken TV en av barnen kunde behöva. Mitt i detta får jag veta att antivirusprogrammet går ut om 11 dagar på en av datorerna, samtidigt som vi funderar över varför det ska ta 6 månader att läsa in skolböcker i daisyformat till Sonen i vår digitala värld?

Allt blir helt obegripligt och kommer oftast samtidigt och jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Hur kommer det sig att är så? Har alla andra människor i Sverige eller världen det också på det viset eller är de lyckligt förskonade?

Under tiden jag "roar" mig med att läsa om olika neuropsykiatriska test, som skolan kan skicka remiss på för sina elever, och vilket resultat de kan ge, funderar jag på hur mycket en människa kan eller ska klara av. Droppen kanske blir när de inte har alla mediciner hemma på närmsta apotek, det är då utbrottet kommer. Och för receptarien var det helt obefogat och onödigt, men hon visste ju inte, vad man var tvungen att tänka på i vanliga fall.

8 kommentarer:

Bibbi sa...

Det är allt en talande bild du lagt upp! Du får nog ta och sätta dig i ett tyst rum och tömma hjärnan en stund. Man kan inte ordna upp allt på en enda gång. Försök att sortera det viktigaste först och ta det andra senare så ska du se att du kommer vidare.
Skickar stärkande tankar till dig!
Kram

teresa sa...

Jag går en kurs i "Mindfulnessbaserad stresshantering". Det är det bästa jag gjort! Rekommenderas, även om mindfulness är ett löjligt trendigt ord, kalla det Medveten närvaro istället.

Rosenvante sa...

Det låter som du kommit i det där syndromet där allt går snett.
Visst är det som det går i skov när det går illa. Så har vi haft det också, den ena grejen efter den andra lade av här. Men det vänder, ta det lugnt bara.

Caroline sa...

Skickar en liten styrkekram och hoppas att allt reder upp sig till det bästa!

Karin Grøn sa...

jeg synes også problemerne nærmest vælter over hinanden i perioder, men jeg har vænnet mig til at sige, at sådan er det så og så må man huske at lade op til de perioder i de mange perioder med ro.
Da min mand fik en sivende hjerneblødning efter at have fået en kulisse i hovedet og et sygehus ikke havde taget det tilstrækkeligt alvorligt ordenede jeg paragrafferne på bedste vis, men ca 1½ måned efter og ca 2 uger efter vi fik at vide at alt var fint igen - fik jeg en reaktion som føltes som influenza men jeg fejlede bare ikke noget. Al kraft var suget ud af mig. Heldigvis ved jeg , at selvom jeg har det sådan så går der kun 1 min så er jeg fit for fight igen hvis der sker noget alvorligt der kræver min indsats. Man skal bare huske at give sig selv lov til at slappe af i de stille perioder, så går det.

Susilull sa...

Ibland känns det som det bara blir för mycket av allt. Men det handlar lite om att släppa kontrollen också. Man måste inte engagera sig i allt. Självklart skall man var två om vissa saker, särskilt när det rör barnen. Men vissa saker kan man kan hjälpas åt med - genom att överlåta. Du gör något och maken gör något. Du kanske inte MÅSTE vara med och välja försäkring, virusprogam eller tv...
Jag vill inte låta som en besserwisser, jag vill bara ge dig lite styrka och en stor kram!

Carina sa...

Ja du vännen, visst är det så att till slut så kraschar allt och då gör det det på samma gång. Tyvärr så blir det oftast en helt oskyldig person som är på fel plats när det brister och får ta det. Men jag tror nog ändå att vi människor kan ta det. Lite skrämmande är det att så många av oss känner igen din beskrivning av tillvaron. Vi har andra problem att tampas med men i princip så är det samma sak. Ibland undrar jag vart vi är på väg. Men jag har tyvärr inget svar på vare sig dina frågor eller mina. Kram på dig

Annika Christensen sa...

Underbart skrivit!
Bilden är så himla bra och jag känner igen mig både i i text och bild.
Annika