Bra och dåligt fast kanske bra på sikt....?

Det är stilla på bloggen, orkar inte med så mycket annat än mig själv och det kanske räcker just nu? Så jag väljar att berätta om det goda först:

Jag har hållit på med Lilla Sonens färdtjänst, som i och med att han fyllt 12 år inte längre har rätt till någon ledsagare kostnadsfritt, när han åker. Trodde att det var enkelt att överklaga, har gjort det många gånger i barnens liv, men icke. Först prata med färdtjänsten om det, att han behöver ha tillstånd för en ledsagare. Visst, visst inga problems vet du säger rösten i luren, skicka bara in en ansökan om det. Så jag tar av min dyrbara egentid och fyller i blanketten. Den kommer ganska fort tillbaka, avslag enligt paragraf det och det.............Hmmmm, undrar om jag måste bli arg? Skickar in en riktig "officiell" överklagan med intyg etc. som tar ett tag att göra, igen min dyrbara egentid. Avslag! Då blir jag riktigt arg, samlar "styrkorna", får in nya intyg, skriver väldigt fint språk och överklagar till Länsstyrelsen via färdtjänsten.

I dag fick jag svar, inte ens två veckor har gått, så jag misstänker att överklagan inte har varit runt Länsstyrelsen utan färdtjänsten har insett sitt misstag, lugnet är återskapat och Lilla Sonen får åter ha ledsagare med sig utan kostnad under hela sin livstid. Jippiii borde man ha ropat, visst är vi glada, men man blir ju så trött! Varför ska vi, som redan har massor att göra utöver att vara alldeles vanliga föräldrar, hålla på och överklaga gång på gång bara för att handläggare inte kan bedöma underlag lika? Kommer det till den ena handläggaren blir det bifall, kommer det till den andra blir det avslag. Sedan kommer rättvisan in också, i alla fall i min värld: Vad händer med barn till föräldrar som inte orkar överklaga olika beslut? Hur kan vi säkerställa att dessa barn får det de har behov utav och rätt till?

Nu det dåliga som kanske blir bra på sikt. Jag har sagt på ett rehab/avstämningsmöte i dag tillfrågat av min arbetsgivare, att jag inte tror att jag kommer att komma tillbaka till min tjänst. Det var inget lätt beslut, men enligt Försäkringskassan, så är jag 50% arbetsför ifrån årsskiftet, vilket jag är helt enig i. Arbeta kan och vill jag och 50% är alldeles precis lagom och vad jag klarar av just nu. Det som är kruxet och orsaken till kaoset i mitt huvud är, att jag inte klarar av min tjänst 50%.

Det innebär att det nu ska sättas i gång en omplaceringsutredning av en helt annan person, som inte vet något om mig, vad jag har för kvalitéer och hur jag är som person. Efter utredningen har arbetsgivaren skyldighet att leta lämpliga arbetsuppgifter till mig inom företaget i en månad. Dyker det inte upp något lämpligt under den tiden, jag finner det inte troligt själv, så får jag gå dvs. en uppsägning. Det är presenten man får som tack för att man har satsat en del av sitt liv, tagit tid ifrån sin familj och lagt på arbetet, struntat i raster, struntat i sig själv överhuvudtaget. Så ser den nakna sanningen ut.