tisdag 17 november 2009

Bra och dåligt fast kanske bra på sikt....?

Det är stilla på bloggen, orkar inte med så mycket annat än mig själv och det kanske räcker just nu? Så jag väljar att berätta om det goda först:

Jag har hållit på med Lilla Sonens färdtjänst, som i och med att han fyllt 12 år inte längre har rätt till någon ledsagare kostnadsfritt, när han åker. Trodde att det var enkelt att överklaga, har gjort det många gånger i barnens liv, men icke. Först prata med färdtjänsten om det, att han behöver ha tillstånd för en ledsagare. Visst, visst inga problems vet du säger rösten i luren, skicka bara in en ansökan om det. Så jag tar av min dyrbara egentid och fyller i blanketten. Den kommer ganska fort tillbaka, avslag enligt paragraf det och det.............Hmmmm, undrar om jag måste bli arg? Skickar in en riktig "officiell" överklagan med intyg etc. som tar ett tag att göra, igen min dyrbara egentid. Avslag! Då blir jag riktigt arg, samlar "styrkorna", får in nya intyg, skriver väldigt fint språk och överklagar till Länsstyrelsen via färdtjänsten.

I dag fick jag svar, inte ens två veckor har gått, så jag misstänker att överklagan inte har varit runt Länsstyrelsen utan färdtjänsten har insett sitt misstag, lugnet är återskapat och Lilla Sonen får åter ha ledsagare med sig utan kostnad under hela sin livstid. Jippiii borde man ha ropat, visst är vi glada, men man blir ju så trött! Varför ska vi, som redan har massor att göra utöver att vara alldeles vanliga föräldrar, hålla på och överklaga gång på gång bara för att handläggare inte kan bedöma underlag lika? Kommer det till den ena handläggaren blir det bifall, kommer det till den andra blir det avslag. Sedan kommer rättvisan in också, i alla fall i min värld: Vad händer med barn till föräldrar som inte orkar överklaga olika beslut? Hur kan vi säkerställa att dessa barn får det de har behov utav och rätt till?

Nu det dåliga som kanske blir bra på sikt. Jag har sagt på ett rehab/avstämningsmöte i dag tillfrågat av min arbetsgivare, att jag inte tror att jag kommer att komma tillbaka till min tjänst. Det var inget lätt beslut, men enligt Försäkringskassan, så är jag 50% arbetsför ifrån årsskiftet, vilket jag är helt enig i. Arbeta kan och vill jag och 50% är alldeles precis lagom och vad jag klarar av just nu. Det som är kruxet och orsaken till kaoset i mitt huvud är, att jag inte klarar av min tjänst 50%.

Det innebär att det nu ska sättas i gång en omplaceringsutredning av en helt annan person, som inte vet något om mig, vad jag har för kvalitéer och hur jag är som person. Efter utredningen har arbetsgivaren skyldighet att leta lämpliga arbetsuppgifter till mig inom företaget i en månad. Dyker det inte upp något lämpligt under den tiden, jag finner det inte troligt själv, så får jag gå dvs. en uppsägning. Det är presenten man får som tack för att man har satsat en del av sitt liv, tagit tid ifrån sin familj och lagt på arbetet, struntat i raster, struntat i sig själv överhuvudtaget. Så ser den nakna sanningen ut.

12 kommentarer:

Eva S sa...

Så jobbigt! Håller tummarna för dig!
Kram
Eva i Lund

heidi sa...

jag håller med eva! så fruktansvärt att efter en livstids hårt arbete bli utsparkad på det sättet:(

jag hoppas innerligt att det blir bra på lång sikt!

Kram!!!!

Mia stickar sa...

Kan inte annat än instämma med föregående talare! Får hoppas att allt till slut löser sig på ett positivt sätt!

Helle : sa...

Uha jeg krydser finger for dig, jeg kan godt forstå at du er ked af det, men jeg håber det bliver en godt til slut !

Gitte sa...

Gode tanker herfra!

Unknown sa...

Det er kaos og meget trist..
Jeg håber virkeligt at du får vendt det hele til noget positivt.

Garntrollet sa...

Grattis till en bra sak! Och jag håller tummarna för den andra också, att det ska lösa sig till det allra bästa för dig.

Irene sa...

Hvor er det trist at høre, at det skal gå sådan, for jeg har virkelig indtryk af, at du gerne vil blive på dit arbejde. Og så er det efter min mening "arbejdspladsen" der må indrette sig efter dig og ikke omvendt. Selv om du ikke kan arbejde fuldtids har du jo masser af erfaring at give af. Håber virkelig det hele ender godt for dig.

Carina sa...

Får väl säga som de tidigare, jag instämmer.

Jag blev först både trött och lite upplyft av att du faktiskt lyckats fixa det för din pojk. Fan den som ger sig liksom. Men sedan blev jag mest bara dödstrött. Men förvånad? Icke, det är så jag ser på det här samhället numera. Jag tycker man behandlar människor på ett väldigt dåligt sätt numera och inte minst på arbetsplatserna. Jag håller ändå tummarna för dig, det vet du, för du är också en kämpe.

Anonym sa...

Kraft och styrka till dig! Människor som du, som orkar kämpa för individens rätt, är de som gör att bråkraterna inte helt kan strunta i de som verkligen behöver hjälp. Fortsätt att kämpa så ger du kraft även åt andra. Man kan få energi att börja sin egen kamp när man ser att någon annan vågat och orkat.

Britt-Marie sa...

Finns bara en sak att säga

KRAM, JÄTTE JÄTTE KRAM

Anonym sa...

maste kolla:)