måndag 1 februari 2010

Kan man få en vaccination i kaxighet?

Jag är så himmelropande trött på andras ungar, som inte kan låta min unge var i fred! Under ca. 3½ år från och till (det betyder någon eller några gånger per vecka eller per månad) har min yngsta, Lilla Sonen, råkat ut för dessa ungar, men mest bara en specifik, som inte har annat att göra än att ge sig på honom. Det slutar egentligen bara när den specifika eleven är sjuk. Det pratas och pratas, jag har ringt till föräldrarna, som är åhhh....så förstående och ska prata med sitt barn, om att man inte får göra så. Skolan pratar. Vi har varit på möte i skolan och pratat om det, Lilla Sonen har haft en vuxen person som övervakare på rasterna, och skolan har sagt ifrån med hot om polisanmälan enligt deras särskilda antimobbingplan. Då det sistnämnda kom på tal, så blev det lite lugnare.

När vi sedan åker hem idag ifrån skolan, så ser jag att något inte är bra och frågar honom, vilket leder till att jag gör en laglig eller olaglig U-sväng på landsvägen, åker tillbaka till skolan, går in i lärarrummet, träffar på en av lärarna i mobbingteamet och är väldigt arg på gränsen till ursinnig. Som tur är kommer även hans ordinarie klasslärare, så jag slipper ta det en gång till. Jag säger, att jag vill ha bort den specifika eleven ifrån klassen både pga. allt som hänt, men även pga. att Lilla Sonen inte får någon ro. Lilla Sonen med sitt funktionshinder störs ideligen både i sin inlärning och i sin koncentration i klassrummet av just den elevens utbrott. Att hela klassen egentligen störs tar jag inte upp eftersom det är upp till de andras föräldrar att agera för.

Så vad jag skulle önska var att Lilla Sonen kunde få en vaccination i kaxighet och ge tillbaks. Tyvärr är han ett känsligt och estetiskt lagt barn, som är duktig på saker, som inte smäller så högt såsom syslöjd, träslöjd, bild och hemkunskap. Stora Dottern har råkat ut för samma sak under mellanstadiet, men hon är mycket kaxigare och säger ifrån. Fast även hon, nu när hon går i högstadiet, berättar saker som vi inte hade en aning om hade hänt. I bland funderar man på varför man har uppfostrat sina barn till att vara snälla och goda människor, människor som tar hand om andra och vill andra väl.......Kanske om jag inte hade gjort det, att Lilla Sonen hade varit mera kaxig?

13 kommentarer:

Lavendel sa...

Hvor bliver jeg vred og samtidig ked af det. Fatter det ikke. Håber, du har held til at få den pågældende fjernet, det er uhyrligt!

Assishantverk sa...

Fy vad jobbigt och tråkigt! Man önskar verkligen att sådant inte skulle förekomma!
Assi

Carina sa...

Jag blir så dj-1 f-d när jag läser ditt senaste inlägg. Var håller hans föräldrar hus? Varför är det så många föräldrar som inte tar ansvar för sina ungar? Tyvärr finns dom överallt.

Rosenvante sa...

Tyvärr så finns det alltid barn & föräldrar nog i nästan alla klasser som är så där. Vet inte hur många gånger vi varit ute för samma sak. Vet inte vad man ska göra när man inte kan få gehör från föräldrarna. Antimobb gruppen får väl bevisa färg kan man ju tycka, att de verkligen gör nått och att den inte bara finns på pappret för att det ska vara så.

Ruta Ett sa...

Så ska det inte gå till½ Alla har rätt till lugn och ro i skolan. På den tiden jag var lärare hade jag emellanåt mobbande elever, som inte ville rätta sig. (Jag var med i antimobbningsgruppen också.) Då krävde jag att om eleven inte skötte sig vid tillsägelse och elevkonferenser och allt vad det hette, så fick en av föräldrarna ta ledigt från jobbet och vara med sitt barn, tills eleven förstått att det var allvar.
Det finns inget mer genant för en elev än när mamma eller pappa sitter bredvid en varje lektion. Ibland räckte det om man "hotade" med det, så blev det en klar förbättring.
Lycka till!

X-blog sa...

Urs! Vad ledsen man blir när man hör sånt här!
Varför får det hålla på så lång tid ???
Barn som mobbar behöver helt klart hjälp !!!
Att de mår dåligt och/eller fått fel uppfostran ska inte andra barn få sota för!
Hoppas verkligen att de får ordning på detta GENAST!
Önskar dig och dina barn allt gott!
Styrke-KRAM!

Boel sa...

Vilken mamma du är! Imponerad blir jag. Vi körde eller rättare sagt min man med nolltolerans när klasskamraterna gav sig på lille V. Det maken gjorde var att ringa hem och först vänligt med bestämt tala om vad som hänt för att när det upprepades blir skitförbannad. I vårt fall hjälpte det men vi hade nog tur. I dag går han i en annan skola och peppar peppar så fungerar det bra.
Jag håller tummen för er alla och önskar att vi snart kan ses på riktigt. Jag tror att vi skulle ha så mycket att prata om.
Kram
Boel

kristina sa...

Man blir förbannad! Skolan har dessutom ett ansvar nuförtiden!

Eva i Stäket sa...

Jag håller med - man blir väldigt förbannad över att skolan är så uddlös ibland. Jag har, som lärare, också varit med om att föräldrar har varit tvungna att vara med sitt barn i skolan när bernet inte har kunnat hålla sig till de regler som finns. Det kan vara både mobbning eller annat oacceptabelt uppförande. Det brukar faktiskt hjälpa. Föräldrar har ansvar för sina barns uppförande även under skoltid, vilket inte alla föräldrar tror!

Jeannette Mariae sa...

Jeg håber virkelig, at I finder en løsning. Mobning følger en hele livet og det er så forbandet svært at leve med, da det ændrer hele ens selvopfattelse.

Jeg synes nu, at du kan være stolt over, at du har opfostret dine børne med de kvaliteter, de nu engang har med sig. Det burde alle forældre gøre, så fandtes ingen mobning.

Knus fra engens land ;)

Tidsfördriv sa...

Jag säger bara: POLISANMÄL!!!
Vi har råkat ut för precis samma sak i vår familj och så här i efterhand fattar jag inte varför jag inte polisanmälde, utan bara "hotade" med det. En massa fagra löften från skolan om att allt ska bli bättre.

Jag har nu efteråt, efter att vi flyttade och han byte skola, fått veta hans riktiga helvete och det jag visste förut var bara en liten bråkdel. Barn skäms och skyddar, jag fattar det nu, de vill inte att mamma och pappa ska bli arga när de berättar, då tiger de hellre om det mesta.

Niklas räddning blev flytten hit till Gotland med ny skola. Här har han fått varit sej själv och är respekterad för den han är.
Niklas var döv från födseln tills han var 4 år, det blev ett handikapp för honom sen i skolan, med något nedsatt hörsel och han var van med att läsa på läpparna fast han hörde det mesta. Det såg de andra plågoandarna direkt och hade sitt offer i sitt grepp *ryser*...

Jag blir så arg och ledsen när jag läser detta så jag finner inga ord! Varför ska de som blir mobbade alltid få kapitulera genom att flytta? Varför kan de inte ta tag i de barn som har problem och är elaka, jag fattar inte vad som är problemet...
Du kan ju alltid ringa till polisen och ta ett första samtal med dom om problemet och sen spinna vidare på det...

Hoppas att du finner styrkan i att reda ut detta, för det finns inget värre/jobbigare än när det gäller ens barn.

Bamsekramar till dej

/ Maria

Caroline sa...

Vi har ju också bråkat med skolan, här handlade det dock inte om mobbning utan om en farlig elev. Vad jag har lärt mig är att man SKA polisanmäla, man ska bråka och vara en riktigt jobbig förälder gentemot skolan, det är den enda utväg som finns, plus att man aldrig får slappna av och tro att det fungerar. Vi är numera som hökar på skolan och det har gett ett visst resultat.
Kämpa på och polisanmäl!!!

Kram!

Tant Grön sa...

Vi hade också problem när dottern gick på mellanstadiet och det gör mig så heligt förb----nad att man under de fyra(?) år dagens lärare studerar aldrig hittills har kunnat komma på någon formel för att få dessa lärare att våga se och ta tag i problemen. För det är det det handlar om. När dottern äntligen fick en lärare som vågade ta tag i och vara obekväm inför mobbarna, mobbarnas föräldrar men också inför skolledningen, då! hände det grejor och hela problemet löste upp sig. Du ska vara glad att dina ungar inte är kaxiga på det säättet. Även om de kommer att få sina smällar så behöver världen fler såna ungar som dina, kreativa, mjuka och vänliga! Stor kram!