Uppsagt!

I går mellan 8 och 9 på morgonen fick jag beskedet att letandet efter ett annat arbete till mig pga. min omplaceringutredning hos min arbetsgivare inte hade givit något resultat. Jag kommer alltså att varslas om uppsägning och sägas upp. Det tog oerhört hårt även om jag i samma veva blev erbjuden en månads jobb på ett ställe, som jag egentligen inte har kompetens för i alla fall inte formellt, men nu har de en arbetstopp och behöver en person akut. Och konstigt nog har jag inga svårigheter att utföra arbetsuppgifterna heller.

Så här har ni en person, som har blivit uppsagt pga. sin sjukdom. Är det lagligt? Det får mitt fackförbund bedöma, jag har inte så mycket energi att ödsla med just nu. Det värsta är att jag tror, att vi kommer att bli flera i samma situation, flera som inte klarar av sitt tidigare arbete och behöver ett nytt och att det inte finns, vilket leder till uppsägning. Arbetsförmedlingen kommer att bli överhopat med sökande, som går på aktivitetsersättning ifrån FK.

Hur som helst jag har sagt ja till den månaden, älskar ju att arbeta plus att jag hinner tänka lite över min situation. Det är inte så att jag inte har tänkt över den redan. Jag gillar att ha olika alternativ att ta till, så jag har redan skaffat mig lite olika planer, även om inget är färdigplanerad. Dessutom ska de diskutera uppsägningstid, vilket jag också gladeligen överlåter till mitt fackförbund. Det ska även diskuteras om sökningen efter lediga arbeten till mig har gått till på rätt sätt och vad jag ska göra under uppsägningstiden. Det finns planer på att skicka mig tillbaka till mitt gamla arbete, där jag inte hade något att göra plus att de ska övergå i privat regi och där jag inte ska följa med. Situationen är mycket underlig. Men sist jag var där, på mitt gamla jobb, fick jag stickat en himla massa sockor och vantar, egentligen helt absurd.

Jag har varit ute på nätet och tittat på andra arbeten, men vem vill ha en person som har varit sjukskriven i mer än 2½ år för utbrändhet? Vi är nog inte så attraktiva. Fast jag tar chansen och söker ändå. Sedan finns möjligheten att studera vidare, alltså bygga på med högskolestudier. Vill jag det? Vill jag betala det? Klarar vår ekonomi det? Fast studievägledaren som jag pratade med för 14 dagar sedan sa, att det var värt pengarna alla gånger. Ditt jobb kan de möjligen ta ifrån dig, men inte din utbildningsportfolio sa han. Och Stora Kärleken säger att jag får göra precis som jag vill. Vilken tur! Men det hade jag nog gjort i alla fall!