Så här ligger det till!

Det finns ingen tid! Det kan jag konstatera och speciellt efter att ha träffat på en bekant som jag inte har sett på flera år, men vi har barn som är lika gamla. Hon var gott på väg ut i det, som jag försöker kämpa mig ifrån, nämligen utbrändheten. Varje gång jag möter en person, som är på väg dit jag har varit, går jag hem och tänker efter. Jag bokar av saker och tänker om. För hur det nu än kommer omkring så behövs det bara små episoder av händelser, och jag är väldigt lätt tillbaka i samma mönster som tidigare. Dessa mönster är ju tyvärr alldeles för välbekanta när jag hamnar i vissa situationer, och blir därför lätta att ta till.

Därför behöver jag stanna upp, tänka efter, boka av, revidera och framför allt återhämta mig ännu mera än jag trodde. Det jag tycker är svårast är att boka av roliga saker, alltså sådant som i vanliga fall får mig att må bra och ger mig egen tid och återhämtning. Tyvärr har det samma effekt på mig om de goda sakerna blir för många per vecka. Jag behöver vara för mig själv, titta ut i luften, "självmeditera" som jag kaller det, bara vara och sitta och göra ingenting. Det ska vara tyst och jag ska inte behöva passa några tider. Under dessa förutsättningar fortsätter jag framåt.

Hur vet jag att jag är på väg framåt? Jag kan emellanåt förstå en stickbeskrivning, jag kan läsa längre stycken i tidningen och komma i håg det jag läst, jag kan prata med folk, fast andra pratar bredvid och fortfarande hålla koncentrationen, jag kan lyssna på radio när jag kör bil, jag kan komma i håg var saker står i affären och jag tycker att mitt nya jobb är kul! Sedan finns det både dagar och tillfällen varje vecka, när det går åt skogen, men de tillfällen blir färre om jag kommer ihåg mig själv varje dag. Och en bra sak: jag ska först träffas med min samtalsterapeut om en månad, tidigare har vi träffats varje vecka och senast varannan vecka, men nu känner jag för att fasa ut och kanske sluta helt. Fast det är som hon säger, behöver du komma så ringer du bara! Då har jag alltid en livlina att återvända till, om jag inte vet hur jag ska sortera mina tankar.

Så pioner på väg upp blir en bra illustration på mitt tillstånd, när de väl kommer upp så lyser de och tar plats!