Hur det nu kan komma sig?

men inte desto mindre mår jag bra i växters sällskap! Det har jag precis konstaterat i dag, när jag träffade en pensionerad fritidsfröken, som barnen hade tidigare, på en av mina räder på Blomsterlandet. Hon frågade, hur jag mådde, och jag svarade, att det var sådär. Vi pratade om detta med växter, och det var då mitt i växthuset på Blomsterlandet, att jag kom på, att huvudvärken var borta, och att jag mådde ganska hyfsad just där och nu. Det var varmt, fylld med växter i vackra färger och väldigt trevligt att bara stå och prata och inte skulle göra något särskilt.

Bilden ovan är ifrån räden i dag. Bambun är den sista till vår terrass. Och så klart följde det med hem en pion i dag, förstår inte hur det kommer sig, att de bara vill med mig hem? Denna, som står bredvid bambun, är en vit japansk trädpion. De mesta växterna är skuggväxter, som jag ska ha i rabatterna bakom växterna och bakom vattenkannan till vänster i bild. Sedan finns det lite kryddor, helt annorlunda än vad jag brukar ha bl. äppelmynta, som man även kan göra te av och lite växter till en annan rabatt. Det känns, som att det inte finns något köpstopp för trädgården i år, men vi har inte satsat på trädgården på några år, det har mest blivit fruktträd och -buskar, så jag får väl försvara det på det sättet.

Arbetsträningen, nu 3 timmar per dag, gör mig otroligt trött med tendens till huvudvärk och illamående och kortslutning i hjärnan. 2 timmar går bra för det mesta, men 3 gör bara att jag kan fungera i 2 och sista timmen sitter jag bara och hänger.... I bland går jag hem, i bland sitter jag kvar. Nästa vecka ska vi öka till 4 timmar, och de primära arbetsuppgifterna har inte funnits så mycket ännu. Det är så man kan få ångest bara av att tänka på det, så det låter jag bli med: en dag i taget känns bättre.