Tack för alla era tankar!

Jag är helt övertygad att det hjälper med goda och stödjande tankar, när man ska igenom något besvärligt. I dag var stora dagen för Teammötet, avstämningsmötet ja, kalla det vad ni vill, och jag tror, det känns i alla fall så, att jag kom ut på andra sidan med skinnet och äran i behåll.

Min arbetsgivare hade föreslagit en omplaceringsutredning för en tid sedan på ett litet möte utan min läkare och utan FK, trots att jag går stadigt framåt! Man går alltså förbi rehabplanen och tycker något eget! Det var som att få en kalldusch, när orsaken egentligen var, att jag i ett mail i slutet på augusti till min handledare och chef hade pekat på bristande arbetsuppgifter. Jag fick alltså inte arbetsuppgifter till att fylla min arbetsträning, som just nu är uppe i 4 timmar måndag till fredag. Lika stressande som det är att ha för mycket att göra på en arbetsplats, lika stressande och nerbrytande är det att inte få sig tilldelat några arbetsuppgifter. Och jag behöver inte några anpassade arbetsuppgifter, utan äkta vara vill jag ha! När jag har frågat efter det, har jag bl.a fått som svar, att jag stressar både min chef, dvs. handledare, och mina arbetskollegor. Jag anser att det handlar om omfördelning av arbetet.

Min arbetsgivare påstår, att jag inte klarar av de arbetsuppgifter, som min tjänst innehåller, och jag påstår, att jag inte får arbetsuppgifter för att reda ut, vad jag klarar av. Det var otroligt rörigt på mötet, men jag tror, att när min läkare väl har specificerat, vad jag behöver till FK och till min arbetsgivare, så klarar jag av mitt arbete. Det jag i grund och botten behöver är kanske inte så mycket annat än en bra arbetsmiljö med ett tyst kontor, som jag i övrigt har. Jag har lärt mig att säga nej och även att se, att jag är bra på det jag gör, att det räcker det jag gör.

Jag vet nu, att med allt stöd som jag har fått både här via bloggen, av arbetskamrater, som jag värderar högt och av min familj, så ska jag klara av detta. Jag vet, att jag har styrkan, och jag tror att även när det ser mörkt ut, att jag inte får mig tilldelat mera än jag klarar av. Det är min fasta övertygelse!