Ja, det har jag beslutat mig för att man får. Det bottnar i att Stora Dottern fick skolskjuts med början förra året. Hon som är så självständig och klarar av så mycket på trots av sitt funktionshinder kan inte ta sig till skolan själv när det blir mörkt morgon och eftermiddag och inte heller om det blir snö, då allt ser likadant ut utomhus. Att hon ska vara beroende av andra tycker jag är så sorgligt. Men det överlever jag väl tänkte jag då.
Nu i dag började även Lilla Sonen med skolskjuts. Vi har dragit på det in i det längsta, kollat väder sol eller mulet, låtit honom gå på fritidsgård, så vi ändå skulle hämta honom senare etc. eftersom han är en väldigt självständig och duktig kille, som vill klara av allt själv. Men är det så att det blir en fråga om säkerhet om man kan färdas själv eller inte när det börjar bli mörkt, då får man ta hjälp. Jag önskade väldigt mycket att någon annan skulle ta det beslutet att även han skulle åka med skolskjuts, men så var är det ju inte. Du är förälder och du får ta det beslutet för barnet.
När jag hade skickat i väg honom med taxin i morse blev jag så sorgsen att frukosten inte var rolig alls, fast jag fick äta hembakat bröd och lägga på julskinka med min favoritsenap. Det är nu det börjar, allt man måste säga nej till för att det just inte är försvarbart ur säkerhetssynpunkt, allt som barnen gjorde när de var mindre kanske inte går nu, för nu är de större och det innebär mer fart som de inte hinner med.
Jag pratade med en terapeut en gång om något som kallas för 2-minuters sorg, att man bara tillåter sig själv att sörja en sak under 2 minuter och sedan går vidare i livet. Den sorgen kommer obönhörligen åter senare i livet. Den kan komma när du råkar ut för andra saker och du har då svårt att förstå varför du känner det så starkt. Så summa summarum: I dag tänker jag känna sorg över det som inte blev, men även glädje över hur bra det faktisk blev ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar