så fortskrider den antingen man vill eller inte. Det började egentligen i natt, både Stora Dottern och jag kände oss dåliga. Och vi var de ända som hade ätit av ankan, som jag hade ugnsstekt inför julen. Vi var uppe efter midnatt, hade magont, illamående, rullade ihop mattor och tog fram var sin hink i fall att........
Morgonen kom och inget mera hände, vi hade fått sova. Sedan var det dags för skolskjutsen att strula och i dag av alla dagar! Stora Dottern skulle absolut till skolan i tid eftersom de skulle ha en minnesstund i stora aulan (se mitt förra inlägg). 3 minuter efter att hon skulle vara i skolan kom taxin och hämtade. Stora Dottern var stressad och jag var stressad, eftersom både hon och jag vet, att hon har svårt att skynda sig, hon behöver sin tid till allt. Jag förberedde Lilla Sonen på, att det kunde vara likadant för honom, men den kom före tid, så det var positivt.
Sedan var det dags för nästa projekt. Lilla Sonens dator har lagt av i helgen, det är bara blue screen, så jag var tvungen att få tag på de personer, som har lagt in alla hans hjälpprogram för att höra om något kunde räddas. Att få tag på tjänstemän inom landstinget är i bland eller ofta svårare än nål i höstack. Jag vet inte hur många samtal jag ringde, ingen svarade eller så kom jag till telefonväxler som inte visste vart de skulle koppla. På slutet, när jag inte hade lyckats och var bra arg, ringde jag en helt annan person för att se om jag kunde få ett internt nummer. Jag fick nummer till de personer, jag behövde och kom fram.
Men icke sa nicke, det var bara att blåsa hårddisken ren och börja om från början. Visst, svarar jag, när kan du komma och lägga in programmen på nytt denne vecka? Han skrattade nästan över min okunskap om hur besvärligt det var med koder ifrån USA för att få licens att installera på nytt. Jag försökte verkligen lirka med honom, men fick datum den 8/1, om jag inte själv åkte ner med datorn ungefär 12 mil, väntade en halv dag och åkte hem igen. De kunde inte lova att jag skulle få den samma dag heller, i så fall 4 x 12 mil! Jag uttryckte min frustration över att Lilla sonen inte kunde använda datorn under resten av skoltiden fram till lovet, en vecka, eller under jullovet, två en halv vecka, och fick till svar ungefär att så säger alla!
Det var nära att jag sa: och vad heter din chef? Men jag nöjde mig med att säga att jag tyckte att de var för få till att göra jobbet. Han sade då att utslaget över året, så var de inte det. Jag lugnade mig själv och sade inuti: Välj dina strider, han är inte värd att spilla energi på!
Under frukosten blev jag så sorgsen över detta. Det innebär att även i framtiden för mina barn kommer det att vara svårt att få ett arbetsredskap som fungerar optimalt varje dag. De kommer alltid att få vänta på att någon ska fixa det, om det slutar fungera, och de får vänta extra länge. Det är inte rättvist enligt mitt sätt att se det. De kommer inte att kunna utföra sitt arbete på lika villkor som andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar