onsdag 17 december 2008

Livet fortskrider!

Sockorna är snart färdiga, även om det idag blir mindre stickat. Stora Dottern har avslutning på sin ridning innan jullovet, så vi är allihopa kommenderade dit för att se hennes framsteg sedan i somras. Ja, jag vet ju hur hon rider eftersom jag alltid följer med, hjälper till och tittar på, men resten av klanen är inte involverade, och det måste de bli just i kväll i alla fall enligt henne.

Måste jag, säger Lilla Sonen, vet inte, svarar jag, vilket är mitt mesta svar nu för tiden. Tidigare, alltså innan jag blev utbrändt hade jag alltid svar på tal, nu är det allt som oftast "vet inte" eller "fråga pappa" som gäller och likväl fortsätter de att fråga: mammaaaa..... det ända svaret jag har på att alla ska med till ridskolan är en himla massa tvätt...!!!!! Det blir 4 jackor, vilka inte torkar jättefort och sedan allt det andra. För enligt mig så luktar hästar jättegott, när man är i stallet men inte hemma i bostaden!

I dag har jag än en gång fått ringa runt till andra barns föräldrar och tala om för dem att de ska tala om för sina barn att låta Lilla Sonen vara i fred. Det har pågått länge nu, vi är trötta på det, jag envisas med att tro att skolan gör det de kan, men det känns som att så fort man tar bort en aktör, så kommer det dit en annan.

Hur stärkar man barns självkänsla och självförtroende? Det skulle man behöva i Lilla Sonens fall, han skulle behöva lite j.... anamma ifrån Stora Dottern, som verkligen kan fräsa ifrån. Men Lilla Sonen är en mjuk, konstnärlig och spenslig kille, som tror gott om alla. Snart har det pågått så länge, att Lilla Sonen måste tro att det är så här det ska vara i skolan varje dag..............Så är mina tankar i alla fall nu för tiden.

Orsaken till att jag började agera, alltså ringa hem till föräldrarna var en artikel i Amelia eller Tara, där Liza Marklund beskrev vad hon gjorde, när det hände hennes barn. Hon var lite mera drastisk och blev citerad så här "jag stryper dig om du inte låter min unge vara i fred". Och det kanske man kan säga i Spanien, men det går knappast utan åtal om hot i Sverige. Vad man tänker är det dock ingen som vet!

3 kommentarer:

Unknown sa...

Fy vad tråkigt! Stå på dig! Jag brukar alltid säga till mina barn att de bara ska säga till så kommer JAG och spöar upp ev elakingar. Inte så pedagogiskt men ganska skönt för barnen att veta att man står bakom dem till 110% Och att man som förälder vet att det kan vara jobbigt i skolan, och att man står bakom sina barn. Och prata prata och prata med sina barn om rätt och fel! Lycka till!

Samtal från min trädgård sa...

Precis vad jag också säger, händer det något så ringer du bara, så kommer jag på én gång, sedan får vi ta det därifrån. Lilla Sonen ska känna att vi står bakom honom hela tiden.

Anonym sa...

Vet hur sånt där är, blev själv mobbad från förskolan, genom hela låg- o mellanstadiet plus högstadiet. Inte alla gånger på låg o mellan, "ibland" var dom snälla..