Hur är det?

Hur är det egentligen? Ja, det är bara bra svarar man alltid, mest för att då går frågorna vidare till att handla om något annat, som inte är om just mig! Just nu är det sådär lagom. Jag sitter bredvid på arbetsträningen, diskuterar arbetsuppgifterna med den person, som gör dem i praktiken. Jag har riktigt intressanta diskussioner med min handledare om sådant, som bör ligga utanför min kompetens, men upptäcker att jag kan det också, att jag faktisk har insikt. Jag har ett ganska bra minne just denna vecka, kommer ihåg ifrån långt tillbaks och även från i går, inte allt men jag klarar mig. Jag är förvånat, att jag klarar av att läsa flera artiklar i relaterat litteratur. Det finns tid för det, det ingår säger arbetsplatsens chef.

Jag behöver inte skynda mig med något är det sagt. Det är väldigt tyst på rummet, som jag just nu delar med min handledare, en behaglig tystnad. Sedan ska jag få en egen arbetsstation i ett annat rum, som jag ska dela med en person, som jag inte känner. Det tror jag också kan bli bra, då ska jag självständigt få arbetsuppgifter att utföra. Det finns planer för mig under min tid på denna plats, inte planer på att stanna kvar där, utan planer på hur de ska utröna vad jag kan och inte.

Det känns roligt, jag har plötsligt fått arbetskamrater. De hejar och stannar till och pratar bort en stund. Det pratas runt fikat om vardagliga saker, det känns inte ansträngt. Här kan jag få vila i mig själv, och vad jag rent faktiskt klarar av finns det andra som bedömmer. Skönt!