onsdag 7 oktober 2009

Neråtgående kurva!

Är det på topp? Nej, det är det inte. Att inte få sig tilldelat några arbetsuppgifter annat än något som ”katten har släpat in” är deprimerande, resignerande och på väg att knäcka mig. Jag har sagt nej till en omplaceringsutredning eftersom jag tror, att jag kan utföra mina tidigare arbetsuppgifter, men eftersom jag inte får dem tilldelade är det väldigt svårt att prova på överhuvudtaget. Det känns som om man klänger sig kvar vid något som en gång var eller som man vill att det ska vara igen. Arbetsgivaren kanske beslutar om en utredning i alla fall, jag vet inte….. Hur som helst att glo in i en vägg 4 timmar om dagen kan ju göra själv den mest tuffa människan nedstämd.

Om man vill bryta ner en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst (Fjodor Dostojevskij 1821-1881)

Jag har två symptom som har börjat dyka upp igen: ljudkänsligheten och stresskänsligheten. Jag kan inte ha min dörr öppen på mitt kontor, eftersom det pratas både mellan människor och i mobil i korridoren utanför. Det stör mig otroligt mycket och jag kan inte koncentrera mig eller göra några praktiska saker som att sortera papper i alfabetisk ordning eller lägga dessa i datumordning. Att få läsa protokoll ifrån möten med min tidigare personal får mig att känna mig tillbaka på ruta 1, fast jag förnuftsmässigt vet att jag inte är tillbaka på ruta 1 utan att det är enbart flashbacks. Dessa flashbacks eller panikångestattacker, som jag även förnuftsmässigt vet att det är, dränerar mig otroligt på energi och jag blir så trött. Tröttheten gör att jag blir ännu mera ljudkänslig och då har vi cirkeln sluten och rullande!

Jag är otroligt besviken kanske mest på mig själv eftersom jag var på väg uppåt för bara en månad sedan. Det hjälper mig inte att vara besviken, utan jag behöver se till mig själv så jag orkar framåt igen. Men hur gör man?

11 kommentarer:

Losarinas mor sa...

Kære du, hvis jeg bare kunne hjælpe dig.
Men det arbejde lyder bestemt ikke, som det er godt for dig.

heidi sa...

det är nog en del av processen att man får återfall.

hjärnan är som en gammaldags lp skiva - du vet en sådan med spår inristade. så om man har haft ett visst beteende ett tag så har man skapat ett spår för det, ju längre tid, dessto djupare.

att skapa nya spår tar tid! det är jättemotigt när det är så, men det är så människan fungerar.

tyvärr har jag inget bra råd att ge dig hur du skall kunna hantera det:(

kanske beror det på att du fortfarande är känslig för stress. den situation du är i verkar ju vara enormt stressande! att inte ha några arbetsuppgifter, och att känna att arbetsgivaren är "motig" är jättejobbigt - och hade varit det för vem som helst utan det du har varit med om!

extra jobbigt också om man tidigare har varit jätteengagerad i sitt jobb, vilket du har varit.

ge det tid! var rädd om dig! prata med dina nära och kära så att du får ventilera din situation!

jag håller tummarna för att allt skall gå bra!!!

ylva sa...

Jag skulle göra saker som gör mig glad.Sätt dig i ett annat sammanhang, där du är glad. Kanske för en liten stund kan du få en känsla av att du är stark innerst inne och att du kan skaka av dig känslan av besvikelse. Du gör allt du kan det är synd att inte alla verkar fatta detta.Vad du än gör tappa inte den positiva känslan som jag har kännt att du haft.

Helle : sa...

Jeg kender dig ikke så godt, men det lyder til at du skal forsøge at finde dig noget andet job, et som gør dig glad. Håber at du snart får vendt og kan se lysere på dit arbejde.

Rosenvante sa...

Så sorligt att det blir så, så blir man arg när man hör hur arbetsgivaren gör. Hoppas det ordnar sig för dig.

Boel sa...

Jag känner igen mig, inte för att jag suttit utan arbetsuppgifter annat än sporadiskt men när jag kom tillbaka så fick jag väldigt enkla arbetsuppgifter och degraderades väldigt mycket. För mig fanns ingen annan väg än att lämna arbetsgivaren och jag blev efter ett tag utköpt och då mådde jag radikalt bättre. Jag säger inte att det är vägen för dig men det är tror jag svårt att komma tillbaka till det ställe där man blev sjuk speciellt om arbetsplatsen varit "boven".

Det som jag tror är att man måste vara väldigt tydlig men vad man vill och inte vill även om det i sig är kämpigt.

Jag håller tummen för dig och hoppas att du får vettiga arbetsuppgifter och att detta bara är tillfälligt ibland är arbetsgivare väldigt sega utan egentlig anledning.

Sköt om dig!
Boel

liene sa...

jag tror att det bästa är en dag åt taget inget annat inga särskilda krav....
men tänk så att du gör din bästa även om det är inte alltid någon annans bästa...
kramar dig och ta hand om dig...
Liene

Janne i Fagerlia sa...

Først vil jeg takke for hyggelig hilsen fra deg på min blogg. Det er kjekt at noen utenom Norge også titter innom.

Leste din historie relatert til din arbeidssituasjon og rehabilitering. Vet akkurat hvordan du føler deg, for jeg har vært i samme situasjon selv. Det er ikke bare hos dere at arbeidsgivere ikke greier å tilrettelegge for arbeidsoppgaver som den sykemeldte kan greie. Føler at arbeidslivet kontinuerlig krever 150% innsats, og greier du ikke dette er du ikke så attraktiv lenger.

Etter mange år i en svært hektisk arbeidssituasjon (jobbet med regnskap og lønn), måtte jeg sykemeldes for å hente meg inn igjen. Fikk da tid til å tenke meg om, og fant ut at dette ville jeg ikke være med på lenger. Tok litt pedagogisk utdannelse, og jobber nå med barn på niende året. Jeg er ikke i tvil om at jeg gjorde det riktige. Hverdagen er nå en helt annen. Samtidig gjorde det godt å få nye kollegaer og et nytt perspektiv.

Og til trøst - jeg kjenner mange som er i samme båt som deg.

Mia stickar sa...

JAg har heller inga goda råd att ge jag kan bara önska att det kommer att lösa sig för dig!

Lavendel sa...

Jeg vil ønske for dig at det må blive bedre på det job!! Ville ønske du kunne få et andet!

Jeannette Mariae sa...

Kære du.

Jeg tror kun at tid og tålmodighed er vejen. Når man har været nede med stress, så bliver livet aldrig det samme - heldigvis. Men nye muligheder dukker op hen ad vejen, er jeg sikker på.

Det jeg synes er det værste er, når man ikke kan se sig ud af en situation, for så kan man ikke handle og man har heller ikke kræfterne.

Det handler om, tror jeg, at du finder fred med dig selv og situationen og ikke 'stræber' efter at kunne gøre de samme og mange ting - endnu.

Alting har sin gode tid. Det har jeg lært på den hårde måde. Og den gode tid kommer igen. Vær vis på det.

Kærlig hilsen
Jeannette Mariae