Mycket får man för sig!

Jag har börjat titta på mina skolbetyg, inte av nostalgi, fast nostalgisk blev man ju när man tittade, speciellt på datumen. Jag ville kolla, vad det kunna räcka till. En eksamen ifrån ett danskt gymnasium sommaren 1985 vad kan man använda den till? Tankarna måste jag ha haft tidigare, och det vet jag ju, att jag ibland får lust att förkovra mig, och att jag även har gjort det, men nu tittade jag på översättningen ifrån VHS av mina betyg och upptäcker, att de har glömt att ta med ämnet historia under särskild behörighet. Komvux påpekade för några år sedan att historia fattades, men jag lät det bara vara, just då skulle jag inte plugga något mera.

Jag väntar aldrig länge, när jag får något för mig, så jag ringde upp VHS, inte så att de svarade på en gång, men jag kom fram i alla fall så småningom. Jag påpekade, att de ev. kunde ha gjort fel, men att jag ville ha svar på, om jag behövde läsa in ett ämne eller inte. Den stackers personen sprang från den ena kollegan till den andra, och han blev inte klokare heller, men kunde hålla med mig, att de kanske hade gjort fel. Han lovade att i början på nästa vecka skulle den person, som år 2000 hade översatt betyget ringa upp mig. Så vi får väl se, läsa in historia eller inte, kan inte bestämma mig för om det låter lockande.

Varför denna lust efter att plugga? Vet inte om det är en deciderat lust efter att plugga, kanske mera efter förändring? Det nya stället, som jag arbetstränar på en begränsad tid är verkligen mycket bra. Kan man säga så redan efter 14 dagar? Jag trivs, det är en väldigt lugn och behaglig miljö, alla verkar bry sig om varandra. Jag känner, att när jag går ut därifrån, så har jag inget i huvudet. Jag är glad och ledig och går hem och gör det, som jag vill göra på fritiden för att återhämta mig.

Många frågar vad jag ska göra sedan. När jag svarar att det vet jag inte, och jag tänker inte så mycket på det heller, så verkar de ganska så oförstående. Det verkar vara ett stort press för många att inte veta, vad som ska komma sedan. För min del är jag nöjd och glad över igen att kunna läsa längre stycken ifrån knappt att ha kunnat läsa alls, att det är möjligt för mig att sitta på möten och höra vad folk säger, och att jag kommer ihåg saker igen. Jag känner igen folk på gatan, ja inte alla, men många flera än tidigare. Min stora styrka har tidigare varit, att jag har kommit ihåg (nästan!)allt som jag sett, hört och läst och nu börjar det komma tillbaka. Det är precis som att hjärnan har öppnat en dörr till ett dammigt och glömt rum. Får man säga att det är ...........ja, lite fantastiskt i alla fall?