Tänk att kunna säga så på morgonen, ingenting planerad, ingenting som jag måste göra. Vill jag, så kan jag sitta och titta på trädgården hela dagen lång eller på mina garner och tyger eller gå en sväng eller vad som helst.Jag tror, att det är få förunnat att bara kunna göra så i dag. De flesta rusar runt och har många saker att göra och många saker att nå. Så var det tidigare även för mig, men nödbromsen drogs ner av någon annan, någon som ville mig väl, brukar jag tänka. Nu fick det räcka kändes det som, vet inte varför det precis blev den dagen eller en viss faktor som orsakade det, men varför spekulera, fundera, grubbla?
I dag kan jag känna: tur att någon gjorde det, för det gick inte att springa fortare eller att hinna mera på ett dygn än, vad jag gjorde. Då det hände kände jag, att jag behövde bara sova, låt mig bara få sova, och sedan ville jag vara på banan igen. Nu blev det inte så, utan det var minnesförlust, koncentrationssvårigheter, panikångestattacker, orkeslöshet, värk i hela kroppen och många andra symptom, som har gått bort med tiden och jag börjar komma tillbaks.
En av de symptom som är kvar, och som jag har mest besvär med är minnesförlusten. Det yttrar sig på det sättet, att jag har väldigt svårt att känna igen personer, som jag möter. Jag kan vid vissa möten få en känsla av, att jag bör känna igen personen, men det finns ingenting i min hjärna, som kan koppla åt något håll, mot vem det skulle vara, som jag har framför mig.
Hur hanterar jag det? Jag är ganska ärlig som person, har lärt mig via samtal med professionella terapeuter att oftast acceptera, att det är på det viset numera. Hjärnan är inte den hårddisk den engång var. Jag kan inte alltid förlita mig på, att informationen jag behöver kommer, när jag vill det. Jag brukar oftast fråga personen, vem den är. Det låter kanske i andras öron inte klokt, men jag har inget annat val, och det är mitt sätt att hantera svårigheten, som jag har fått.
Att acceptera det jag inte kan förändra är att försonas med det som varit och gå framåt en bit!
10 kommentarer:
Tak for et dejligt indlæg.
Håber du vil nyde din dag , helt uden pligter.
Jeg synes det er så flot , at du "bare" er ærlig :-)
Ha nu en riktigt skön "göra ingentingdag"!
Det var smukt at læse! Jeg tror bestemt også, at det er rigtigt at være ærlig i den situation. Du takler det så flot!
Precis sådana dagar vill jag ha men jag vet inte när dom kan komma. Alltid är det något och har man ledigt så måste man ju ta vara på dagen och göra allt det där som inte finns plats för annars.
Jag har också varit där du är nu men det var många år sedan. Vad som mest fastnat som minne från den tiden är minnesförlusten och svårigheten att tänka. Det kändes som att jag hade tuggummi i huvudet, bostavligt talat. Ibland när jag läser din blogg så känns det skönt för att du beskriver så bra hur jag kände mig då. Men på den tiden var inte utbrändhet uppfunnit. Om du förstår vad jag menar. Detta var 1985-86 ungefär.
Jag tycker det låter som en jättebra lösning, att man faktiskt frågar personen rakt ut vem han/hon är! Så jättedumt det kan bli annars!!
Ha en riktigt skön 'göra-vad-du-vill-dag" !!
Tak for smukke ord... ;-)
Tycker du är väldigt modig och klok som går fram och frågar. Jag har inte gått i väggen, men jag upplever väldigt ofta den där känslan att inte vara säker på om jag ska känna igen personer, och om jag ska det, i vilket sammanhang då. Så jag förstår din frustration över detta. Jag löser det som så: de får hälsa på mig i stället om de känner mig. Kanske dumt, men jag har inte orkat bry mig och ta tag i det heller.
MYCKET tänkvärda ord! Hoppas att du finner ny hälsa och livskvalité med de erfarenheter du har idag.
Vad bra att du försöker hitta vägar att tackla det som inte riktigt fungerar som du önskar. Jag antar att läkningsprocessen gör att du kan lagar nya minnen från ditt nya mer sunda liv. Så bra med dagen idag!
Et dejligt smukt ærligt indlæg.
Knus
Manna
Skicka en kommentar