onsdag 19 augusti 2009

Undrar vart inspirationen har tagit vägen?!

Undrar gör jag, men jag försöker att acceptera, att det är på det viset just nu. Det är svårt, men bara att frankt konstatera, att jag har ingen inspiration. Jag gör saker, för att det ska göras eller för att det är nödvändigt, men någon särskilt inspiration eller glädje att göra saker finns inte. Kallas det depression? Någon skulle kanske kalla det så.

Man kanske längtar till något som inte längre finns, något som en gång var, men aldrig kommer tillbaka. Det är det, jag måste acceptera, att det inte kommer att vara på samma sätt som förr. Det är nog sant, att jag i bland, speciellt i stunder som dessa utan inspiration, längtar tillbaks till tiden, när jag tyckte att inspirationen/glädjen och kreativiteten sprudlade och flödade. När jag alltid hade svar, när jag alltid hade en idé, och när jag alltid visste, vart jag var på väg.

Men jag är inte deprimerad. Utan jag sörjer. Och sorgen över det som en gång var, förlusten av de förmågor som jag hade då, måste få ta sin tid. Så därför räcker det för mig att sitta i mitt syrum och tänka på, hur jag vill ha det. Görandet blir en helt annan dag.

15 kommentarer:

Rosenvante sa...

Så jobbigt när man känner så. Hoppas det blir en bättre dag i morgon.
Kram

Garntrollet sa...

Hoppas att du känner dig bättre snart!

Längtan till något som varit (och gärna ett förgyllt skimmer över detta) brukar väl räknas som nostalgi. Finns en hel liten historsik bok om nostalgi av Karin Johannisson. Rekommenderas.

Garntrollet (igen) sa...

Ps. Enligt författaren ligger nostalgi och depression väldigt nära varandra...

Kisser sa...

Hvor er det svært at finde trøstende ord.
Dagen i morgen bliver GOD.
Du har styrken indeni dig selv.
Kramar
Kisser

Bloggullet sa...

Jag känner exakt igen mig i dina funderingar, just med det här att vara i en sorgeprocess över det som varit. Att acceptera att nu är nu och då var då är jobbigt.

Just att inte längre vara på väg någonstans rent konkret är något jag sörjer.
Så det är nog något vi måste igenom.
Tröstekramar till dig

Lavendel sa...

Bloggullet - dine ord er mine - jeg sender en stor krammer til jer begge!

Junebacken sa...

Låt det få ta sin tid, kanske inspirationen kommer tillbaka. Men den gör det inte om du försöker tvinga fram den. Låt dagarna komma och gå, du behöver inte fylla dem med något speciellt, bara var, försök att ladda lite batterier. Kanske känns det bättre snart, hoppas det! Kram

Annela sa...

Så bra du beskriver det. Precis så är det - en sorg och en slags skuldkänslor gentemot andra för att man inte är och kan och orkar som förut. Men det får nog ta den tid det tar. Det jobbiga är att inte veta hur lång tid det tar. Man vet ju att ett brutet ben läks på si och så många veckor...men sorgearbete kan ju ta flera år...och det är nog väldigt individuellt också. Jag tror inte att det har något med nostalgi att göra.
kramar till dig

Boel sa...

Du är så klok!! Och du beskriver det så bra. Jag känner igen mig i det du skriver och vet att inspirationen kommer tillbaka (och försvinner ingen) och säkerligen en del av förmågorna också. Kroppen har en otrolig förmåga att läka och kompensera.

Var rädd om dig!
Boel

Anette sa...

Det är svårt och jobbigt när man längtar tillbaka till något man inte får eller kan. Jag tror att alla människor kännre så ibland. Jag känner igen det där men det behöver inte betyda att man är depremerad för det. Du får härda ut och invänta insperationen. Så kommer den nog tillbaka.

Ha det gott!

Jeannette Mariae sa...

Når vi er mættet af sorgen, så kommer glæden. Jeg lover dig det, for jeg taler af erfaring.

Tak for smukke ord og knus fra engens land ;-)

Losarinas mor sa...

Det er fint at have dit syrum. At du bare sidder dér er godt.
Og , jeg er sikker på, at du en dag vil finde lidt stof frem og sy igen.
Knus

Tidsfördriv sa...

Så klokt du skriver och jag känner igen mej i varje ord!
Saknad och sorg är inte detsamma som en depression, inte i den bemärkelsen.
Önskar jag kunde hjälpa dej, ge dej lite inspiration...

Ger dej en styrkekram

//Maria

Sunna sa...

Det är faktiskt ett livstecken att våga sörja, våga erkänna att det inte är som det varit, kunna se förändringen och gå vidare från det, så himla fint du skrivit. det berörde mig

Helle : sa...

Der er jo skrevet det hele så jeg vil bare sende dig en varm tanke og et knus, håber at det vil finde dig.