Sommartid!

Så blev det sommartid, inte för att jag känner av det så mycket, men barnen gör. Lilla Sonen var ovanligt svårväckt nu på morgonen, men han kom i väg till skolan i alla fall. Han var hemma hela förra veckan och hostade och snuvade. Stora Dottern var avundsjuk för, att han fick vara hemma så länga, när han var sjuk. Men se där, sådana diskussioner inleds inte med mig, då argumentationen inte biter på en 13-åring, så då diskuterar jag inte!

Helgen har stått i vårstädningens tecken. Två badrum, en klädkammare och köket har blivit städade och rensade. Det är fint och tomt nu, så det känns väldigt bra. Nu är det bara ett grovkök och ett gästrum kvar att vårstäda, sedan kan vi vara mycket nöjda med oss själva, Stora Kärleken och jag. Det är bra att ha det gjort, innan trädgårdslivet tar sin början, vilket det ser ut som snart. Snön börjar smälta, de lovar många plusgrader till veckan, så snart kommer jag ut med en sekatör, en räfsa och en stor sopkvast. Just nu är allt bara grått och brunt, och man ser inte alls, vad som är på väg.

På väg är däremot min arbetsträning. Nästa vecka ska jag börja arbetsträna på mitt ordinarie arbete kl 9 till 11. Jag ser så framemot det, jag har velat det länge. Jag ska försöka med hjälp av de personer, som stödjer mig, att verkligen ta det i min nya takt. Det som är positivt är, att jag kommer att få en lön, som man kanske kan leva på. Det som är negativt är, att den nya lagen gör, att man inte kan få arbetsträna i den takt, som kanske hade varit bäst för mig. Jag har ändå bestämt mig för inta min arbetsplats, när Försäkringskassan tycker, att jag ska göra det.

Jag kan inte se, att jag kommer att vara i mycket bättre skick till sommaren än i dag, men däremot så kommer jag att vara ett levande bevis på funktionen av den nya lagen. Jag har bestämt mig för, att det inte kommer att bli jag, som lider av detta utan mera min arbetsgivare, som så att säga inte får det man betalar för. Vem som ska lösa detta låter jag bli en fråga för Försäkringskassan, personalenheten och min arbetsgivare.

Att återhämta sig ifrån en utbrändhet är absolut inte omöjligt, det går! Men först så småningom ser man om det finns kvarvarande skador. Det går inte att se på bara 1-2 år. Så småningom upptäcker man också, om det är arbetsuppgifterna, miljön på arbetsplatsen, min egen personlighet, min familjesituation eller något annat som gjorde, att det blev så här. Man kan inte ändra på allting, speciellt inte sådana frågor som man inte äger.